Svenska skolföreningen grundades i slutet på sjuttiotalet, på några svenska mammors initiativ.
Peggy Sempler, 54, var med från första början och hennes dotter är nu såpass gammal att hon själv har en dotter som går på svenskaundervisningen, alltså andra generationen!
Här är en artikel från DN, publicerad 2002-09-02 som berättar om just henne:
För fem år sedan var Alexandra Boccalini osäker på vad som var mest "hemma", Italien eller Sverige. Nu vet hon. Men hon skulle inte kunna leva med bara den ena kulturen, säger hon.
Foto: Lars Epstein
Fjärdedelssvensk dotter. Stephanie, två år, ska kunna känna sig i alla fall lite hemma i Sverige, hoppas Alexandra Boccalini.
Hemma bland minnena från
barndomen
Efter två år i Italien ville Alexandra, då åtta, absolut inte prata svenska med sin mamma längre.
- Både jag och min lillebror började tycka att det var obehagligt. Vi ville passa in, vara som alla andra. Det kändes som att det där med Sverige var något konstigt. "Finns det mjölk i Sverige" kunde andra barn fråga. Vi krävde att mamma skulle tala italienska med oss. Det är nog typiskt för barn i den åldern. Senare, i tonåren, var det intressant att jag var "halvsvenska", då var jag stolt över det.
I dag bor Alexandra Boccalini, 31 år, i byn Morlupo strax norr om Rom, tillsammans med maken Alessandro och tvååriga dottern Stephanie. I vardagsrummet står möblerna från första barndomshemmet på Hagavägen i Solna, möbler som tillhört "Gurr-gurr", som Alexandra och hennes bror kallade mormorsmor. Det är ovanligt i Italien, säger Alexandra, där köper man helst nytt när man gifter sig - även om man får betala av i 20 år. Möblerna är en ständig påminnelse om att Alexandra är både svensk och italiensk, att hon inte kan leva med bara den ena kulturen, säger hon.
- Jag känner mig hemma i båda länderna, men lite mer i Italien, det känner jag i dag. Kanske är det för att jag har de flesta barndomsminnena därifrån, även om jag faktiskt minns mycket från Solna också.
Alexandra var sex år gammal när hon, hennes föräldrar och lillebror lämnade Hagavägen, där de alla bott med mormorsmor, och körde mot Italien. Pappa Roberto som kom därifrån hade börjat längta tillbaka dit, bort från kylan i Sverige. Mamma Peggy som jobbat i Italien när hon träffade Roberto ville också dit igen. De packade helt enkelt bilen och åkte söderut, berättar Alexandra.
- De visste inte vart vi skulle, inte var vi skulle bo. Av en ren slump stannade vi i Toscana, för att det regnade så väldigt. Vi gick till en mäklare och fick hyra bostad i trakten, pappa som jobbade med antikviteter kunde arbeta där också.
Det första året grät Alexandra varje dag, och längtade till Sverige.
- Jag tyckte det var läskigt i Italien, folk skrek och bråkade så mycket, tyckte jag. Jag kommer ihåg att fröken i skolan hade stora glasögon och skrek så att jag fick ont i öronen.
Efter två år köpte familjen sitt hus på landet, i Castelnuovo di Porto, nära byn där Alexandra bor i dag. Dit kom Gurr-gurrs möbler i en stor lastbil. I Castelnuovo var det "drömmen", säger Alexandra. Gemenskapen var stark, folk gick in och ut hos varandra och hjälpte varandra med allt, man åt ofta middagar tillsammans. Och det var här som Alexandra och hennes bror slutade tala svenska med sin mamma.
- Sen tappade vi svenskan mer och mer, säger Alexandra. Det gick fort. Vi hade mycket kontakt med våra svenska släktingar, och var i Sverige varje sommar - men man märkte hur mycket man hade glömt. Jag minns att jag blev generad när jag skulle prata svenska.
Alexandra bodde kvar i byn tills hon var i 25-årsåldern. Vid det laget hade hennes mamma och yngste lillebror, född i Italien, flyttat till Norge. Släktingarna fanns spridda i Europa, i Stockholm fanns Alexandras äldste bror, en moster och en morbror. Hon bestämde sig för att åka dit.
- Jag behövde få känna var mina rötter var. Det var som att jag ville ha bevis på att jag faktiskt var halvsvensk. Men jag visste inte var jag ville bo i framtiden, var jag hörde hemma mest, och jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle plugga, eller försöka få ett jobb.
I Stockholm bodde Alexandra hos sin moster. Hon sov i översängen i kusinens rum, hon gick en kurs på folkuniversitetet och funderade på att söka till Konstfack.
- Jag hade det otroligt bra den tiden. Jag kände mig så trygg i Stockholm, men samtidigt fri, mer självständig. I Italien bor man sällan för sig själv när man är 25 år, och jag hade varit väldigt beroende av min familj, som man är där. Det var spännande, det kändes som att allt jag gjorde, gjorde jag för mig själv.
Och ändå längtade hon till Italien. Just innan hon reste hade hon och ungdomsvännen Alessandro blivit kära i varandra. Men hon längtade också till de andra vännerna, till värmen, till att "kunna gå ut på gatan och vara ute bland folk". Dessutom längtade hon efter att kunna kommunicera utan begränsningar.
- Det blir konstigt med det svenska språket för mig. Jag har ju ingen brytning alls, så folk förstår inte varför jag inte hittar orden eller säger fel. På ett sätt är jag jättesvensk, på ett sätt som en främling i Sverige.
Efter ett halvår bestämde hon sig. Nu bor hon och Alessandro i Morlupo, där han är född och uppvuxen. De har startat en järnaffär, där Alessandro jobbar på dagarna - den ligger nära, han kommer hem på lunch. Alexandra är hemma med Stephanie, men jobbar en del hemma, renoverar tavlor och gamla föremål. Svärföräldrarna hjälper dem mycket, och tätt umgänge mellan generationerna är en självklarhet.
- De ser det som respekt, det är något man har med sig där sedan man var liten, säger Alexandra. Middagar och olika träffar är ett måste. I början var det lite jobbigt med det där "måste". När jag sa att jag inte "hade lust" att åka dit en dag blev Alessandro häpen, han förstod inte, man tänker inte på det viset. Men man får kompromissa. Det finns så mycket positivt med gemenskapen, och jag trivs väldigt bra med mina svärföräldrar.
Alexandras allra mest "svenska del" gäller nog synen på barn och barnuppfostran, skola och sådant, säger hon. I Italien satsar familjer allt på barnen, de får mycket uppmärksamhet. Men samtidigt är många ganska stränga, man tappar lätt tålamodet med barnen och de får till exempel inte smutsa ner sig.
- Och så ska de proppas i mat i mängder på bestämda tider, det där med mattider är jätteviktigt. Man blir lite påverkad av attityderna när man är där, men det är inget stort problem. Fast jag känner att jag vill ge Stephanie av mina svenska sidor, och av Sverige, säger Alexandra.
För Stephanies skull kan Alexandra ibland till och med fundera på att flytta till Sverige. Men hon inser att det skulle vara svårt - Alessandro är rotad i byn, hon själv trivs så bra där, och Stephanie har det ju också bra, omhuldad av familj och släkt.
- Hon är väldigt italiensk till sättet, men hon är ju ändå svensk till en fjärdedel. Kanske kan hon i alla fall komma att känna sig lite hemma i Sverige, hon också.
Malin Nordgren
